Schäfer en populär ras

Schäfer är en mycket populär hundras både i Sverige och i resten av världen. Den är ingen nybörjarhund men för den mer rutinerade ägaren som vet hur den ska aktiveras lämpar den sig väl. Detta är en ras som fungerar utmärkt att gå hundkurser med och lära sig tillsammans med. Innan man skaffar denna hundras är det dock viktigt att man har pengar, tid och kunskap. Har man inte kunskapen sedan tidigare är det viktigt att man skaffar sig den genom att läsa på och prata med andra schäfer-ägare.

Schäfer som ligger på en gräsmatta

Vilka egenskaper har en hund som schäfer?

I rasstandarden för en schäferhund ingår det att schäfer som ras ska ha ett bra och jämnt humör. Den ska också ha goda nerver, samtidigt som den är frimodig, självsäker och godlynt. Hunden ska också vara följsam och mycket uppmärksam. Hunden måste ha kamplust, mod och hårdhet för att både vara bra som vallhund, tjänstehund, skyddshund, vakthund och sällskapshund. När det gäller de olika schäferlinjerna kan de skilja sig en hel del åt. Detta både när det gäller utseende, mentala egenskaper samt även när det gäller individens hälsa. Detta är något en blivande ägare av en schäfer bör lära sig och sätta sig in i innan man bestämmer sig för ett köp.

Det finns ett stort antal individer i denna ras, och bruksvarianten är bara en liten del. Den är dock vanligast som väktarhund, inom elitbrukstävlingar, som polishund eller vid internationella prövningsordningen (IPO). Rasen har överlag i många år varit ledande inom SM i bruksprov. Där är det i stort sett bara bruksvarianten av rasen man får se. Man måste alltså säga att det inte finns några tvivel om att brukshunden har bättre egenskaper för arbete än vad varianten med god exteriör har. Dessa märks också när man tittar på mentalbeskrivningar av olika individer. Det är dock inte omöjligt att använda exteriörvarianten av rasen till annat än sällskap och utställning. Om man vill få certifikat på utställning eller championat måste schäfern ha meriter från draghundsprov eller bruksprov. Den kan också ha ett tjänstehundscertifikat om inget av de andra certifikaten finns.

Denna hunds typiska rasutseende och hälsa

I utställningsvärlden har det blivit mer och mer vanligt att schäfer ska vara en stor hund med tjock päls, kraftigt vinklade bakben och en mycket sluttande rygg. Det är detta som gjort att schäferhunden blivit indelad i något som kallas för bruksvariant och en exteriörvariant. Ofta är brukshunden mer smidig och den är också mindre i storleken. Den har en lite rakare ryggrad, kortare päls och finns i alla godkända färger. En exteriörvariant är alltid rödbrun och har svart sadel. Överlag har denna hundras mycket problem med sin hälsa och det uppkommer ofta problem med ryggen, leder och allergier av olika slag. Man bör dock inte låta sig skrämmas eftersom detta kan skilja sig åt mellan olika linjer och kennlar. Hos visa kennlar kan nästan hälften av hundarna drabbas av höftledsdysplasi, medan bara några få procent får det hos en annan kennel. Detta har gett hundrasen ett oförtjänt dåligt rykte.

Schäferns rashistoria genom tiden

Man och hund i solnedgång

Schäfer är en hund som har sitt ursprung från gårds-, vall- och herdehundar som fanns i 1800-talets Tyskland och dessa går under namnet Altdeutsche Hütehunde i dag. Under detta århundrade väcktes ett intresse i att starta avel med dessa djur och år 1882 höll man en mönstring i Hannover. Föreningen Phylax som skulle skapa en enhetlig ras skapades år 1891. Man använde sig av djur från Thüringen för att få uppåtstående öron, varianter från Württemberg bidrog till svansansättningen och från Schwaben kom varianter som hade utmärkta vallegenskaper som gick i arv. Alla nordtyska varianter var små men mycket muskulösa. Pälsen var tjock och hade underull. Öronen stod rätt upp och hunden var överlag glad, skarp, och alert samt villig att arbeta. De sydtyska varianterna var tyngre, lugnare och dessutom större. Här fanns hängande öron, och lång päls.

I föreningen kunde man inte komma överens ifall en nyttohund eller utställningshund var det man skulle satsa på och den upplöstes därför 1894. Arthur Meyer och ryttmästare Max von Stephanitz nämns ofta som schäferhundens grundare. Dessa två var involverade i grundandet av den tyska rasklubben under år 1899. Under detta år antogs även den allra första rasstandarden och den första schäfern deltog i en utställning. Det var först år 1901 som Tyskland godkände rasen som polishund och de användes också som räddningshundar och rapporthundar under första världskriget. Den första schäfern i Sverige stambokfördes år 1905. Därefter skapades också den svenska schäferklubben för alla som var intresserade av rasen och det är ett intresse som hållit i sig.

Att ha en schäferhund

Att ha en schäferhund skiljer sig inte direkt från några andra raser när det gäller det rena vardagslivet. Den har inte heller ett motionsbehov som skiljer sig märkbart när man jämför det med andra brukshundars behov. Till vardags bör man ta promenader och kombinera dem med en annan motionsform som utförs regelbundet. Det kan handla om skidturer, simturer, jogging, cykel eller något annat. Denna ras behöver i regel motioneras två till tre timmar per dag, samt få lite mental träning i form av lydnad eller något annat där den får tänka till lite. När det gäller en schäferhund är det inte bara en motionsform som gör att den har det bra och orkar med det arbete som ägaren kräver av den. Det spelar ingen roll om man motionerar psykiskt eller fysiskt, schäferhunden kräver motion i alla former och det är sammanhanget mellan motionsformerna som gör den stark.

Det spelar ofta inte så stor roll hur man väljer att motionera och aktivera den, utan det viktiga är att man faktiskt gör det. Om man har en klar bild och målsättning med schäfern bör man dock rikta in träningen efter denna. En schäfer är en mellanstor till stor ras. Den är lång i ryggen, muskulös och mycket stark. Hanarna är vanligen mellan 60-65 centimeter i mankhöjd, och tikarna är något mindre, mellan 55-60 centimeter. Hanarna väger också ofta mer än tikarna. En vanlig vikt är 30-40 kilo, medan tikarna väger mellan 22-32 kilo. Färgen kan variera då det finns till exempel vita, svarta, och gråa schäfrar. Dessutom kan färgen vara svart med rödbruna, gula, bruna eller gråa tecken. Ofta har hundarna svart mask i ansiktet, samt en svart sadel på ryggen. Inom exteriörvarianten av rasen förekommer bara svart färg samt rödbruna tecken. När det gäller schäferns päls finns den bara i två varianter, långhår samt normal. Pälsen har alltid både underull samt täckhår. När man ser till täckhåret ska det alltid vara rakt, tjockt och hårt.

Det ska ligga helt slätt mot kroppen. Ofta krävs ingen speciell pälsvård till detta hårlag utan det räcker med att kamma och borsta den regelbundet. Då kan man också gå igenom hunden för att leta efter fästingar, sår med mera. Om hunden behöver duscha eller bada kan man göra det, annars räcker 3-4 gånger per år. Överlag är schäferhunden mycket lättskött både när det gäller pälsvård och motion. Det kan dock vara värt att tänka lite extra på eventuella hälsoproblem som kan uppkomma hos rasen. Dessa kan till exempel göra att hunden inte kan gå i trappor längre och om man då bor i lägenhet utan hiss kan det genast bli problematiskt att kunna ta ut och rasta den om den måste bäras. Om man är ensam som ägare blir problemet ännu större.

En bra familjehund

Även om denna ras inte är en renodlad barnhund fungerar den trots allt ofta bra tillsammans med barn. Det som kan bli ett problem är om schäfern börjar känna att den kommer i andra hand eller om den börjar skydda barnen så att ingen annan får komma nära dem. Rasen har en mycket hög vaktinstinkt och det bör man vara medveten om. I värsta fall kan man en omplacering av hunden bli aktuell om den skulle visa allt för mycket tecken på aggressivitet.

Sammanfattning

Schäfer är en mycket populär ras både som sällskapshund, vakthund, polishund och mycket annat. Tyvärr har schäferhunden under de senaste åren fått ett till viss del oförtjänt dåligt rykte eftersom man avlat fram hundar med ledproblem och liknande. Dessvärre har många hundar med fel temperament också använts i avel vilket gjort att valparna har ärvt det engativa temperamentet. Man bör därför rikta in sig på att köpa hund från en riktig kennel med bruks- eller exteriörinriktning.